Currently Browsing: Recension

Recension: Journey

När jag först hörde om Journey tyckte jag det lät helt fantastiskt. Jag tänkte direkt att detta skulle vara ett spel som jag skulle tycka om. Jag såg för mitt inre öga hur jag satt i soffan med en filt om benen och med stora ögon bevittnade ett helt underbart spel. Jag tänkte också att grafiken skulle vara sådär len och omfamnande. Som ett knallrött äpple på en bädd av vitaste bomull. Hur musiken skulle ackompanjera mina framsteg i sandvärlden. Ju mer jag hörde om spelet, desto mer fantiserade jag om hur det skulle kännas att glida fram på sanddynerna.

Jag tänkte att det skulle kännas helt fantastiskt. Att det skulle vara perfekt.

När sedan folk snackade om multiplayer tänkte jag direkt att det kanske skulle pirra lite i magen när man inte visste vem det var man spelade med. Det skulle ju faktiskt kunna vara den där störiga, skrikiga 14-åringen som man aldrig någonsin annars skulle vilja beblanda sig med. Eller varför inte den där två-barns mamman som mitt i medelålderskrisen kommit på att det där med TV-spel är ganska häftigt ändå. Det skulle ju kunna vara vem som helst. Jag föreställde mig att jag tillsammans med denna okända människan, denna ansiktslösa vän, gled fram över sanddynerna och upptäckte en helt magisk värld. Hur vi tillsammans löste problem och antog utmaningar.

Alla snackade också om hur befriande det var att man inte kunde kommunicera i skriftlig form med sin kompanjon. Allt man hade var ett litet läte, en ton. Jag föreställde mig hur min spelkaraktär utbrast ett stort “BLINNNNNG” och hur jag på horisonten både kunde se och höra den där ansiktslösa medspelarens svar. Jag tänkte att jag nog skulle rysa av upplevelsen. Inte av obehag.

När jag kom hem från jobbet igår tänkte jag att det nu var dags för mig att skaffa Journey. Så jag köpte det för runt en hundring på PSN. Bäddade ner mig i soffan…

Journey är precis så som jag har föreställt mig. Alla som äger ett Playstation 3 ska spela detta fantastiska spel. Det är en upplevelse utöver det vanliga. Må hända lite kort, men ack så bra!

Gör dig själv en tjänst och ladda ned denna pärla! Det är din skyldighet!

       

Bulletstorm

Nyligen spelade jag genom Bulletstorm, utvecklat av Polska People Can Fly. Efter att ha sett en del screenshots och filmsnuttar från spelet bestämde jag mig för att testa demot på min xbox 360. Jag tyckte det var lite löjligt till en början, men efter ett tag så kom jag på mig själv med att sitta och fnissa. Demot lämnade en god eftersmak så jag bestämde mig för att skaffa fullversionen av spelet. Tänker inte slösa din tid med någon recension eller så, det finns massor av bra sådana redan. Här, här eller här t ex. Finns också en rolig/tragisk artikel på Fox News som efter att man läst inte vet om man vill skratta eller gråta.

Bulletstorm will kill your dick!

Äsch! En liten recension då!
Själv tyckte jag spelet var underhållande från start till slut. Grafiken är väldigt fin. Unrealmotorn målar upp den postapokalyptiska miljön på ett ypperligt sätt. Problemen som motorn verkar ha haft tidigare, t ex att texturer “poppar” in efter hand, har blivit åtgärdade. Ljussättningen är riktigt bra och världen känns verkligen levande. Musiken märker man inte så mycket av, men det lilla man hör låter helt ok. Speciellt titelskärmsmusiken är riktigt maffig.
Som titeln av spelet påvisar så skjuts det en hel del. Det går ut på att göra så kallade skillshots på fienden. Detta gör man t ex med hjälp av ett “energikoppel/piska” som gör att fienden som träffas av kopplet långsamt flyter genom luften mot dig varpå du med olika metoder dödar honom. T ex sparkar in fienden i en jättekaktus, skjuter av huvudet, skjuter fienden i skrevet eller helt enkelt bara mejar ned honom. Varje vapen har ett antal olika skillshots som du kan utföra allt eftersom du tar dig framåt i spelet. Jag brydde mig inte så mycket om det till en början, men allt eftersom spelet fortskred började jag experimentera.

Kontrollen i spelet är väldigt bra. Till en början störde jag mig på att man faktiskt inte kan hoppa. Men man vänjer sig ganska snabbt. Känns väldigt bra när man t ex med sitt energikoppel  drar en fiende genom luften, förbi en köttätande växt så att den fångar och käkar upp honom. Sådant framkallar en massa fniss. I alla fall från mig. Och det är ett genomgående drag spelet har på en. Man sitter och utbrister en massa “höhö” och “fniss” blandat med en dos “#&¤&#¤!” Det som för det mesta framkallar “#&¤&#¤!” är ojämnheten i spelets svårighet. Jag spelade genom spelet på normal svårighetsgrad och hade inte speciellt svårt att ta mig fram. Förutom på ett par olika ställen framåt slutet. Visst ska det vara svårt framåt slutet, men svårighetskurvan ska liksom vara som en mjuk sinuskurva som pekar uppåt. Inte som en fyrkantsvåg som abrupt svänger 90 grader åt ett håll.

Och på tal om “#&¤&#¤!“… Språket i spelet är på en väldigt låg nivå. Könsorden och svordomarna avlöser varandra. Men vet du vad? Det gör ingenting! Det funkar jättebra för ändamålet och det känns naturligt på något konstigt och skruvat sätt. Jennifer Hale som ger rösten åt den kvinnliga karaktären, Trishka Novak, är helt fantastisk! Hennes kommentar när Hunt och Ishi jagar henne “I´ll kill your dick” är ett lysande exempel på den vulgära humorn i spelet. Eller varför inte dialogen mellan Hunt och SerranoWhat kinda clock we runnin? Oh one that just got FUCKED IN THE FACE!“… “Höhö

Storyn i spelet är… Eh… Ostig. Ok! Vi går vidare.

Till slut vill jag säga att jag tycker People Can Fly har lyckats fånga det som är roligt med ett action-FPS och bakat in det i ett vulgärt skal som på ett knasigt sätt gör spelet mer levande. Det är kul att spela Bulletstorm! Är riktigt sugen på att testa multiplayerdelen med någon kompis på XBL. Är du sugen på att köra lite “Echoes” så adda mig som vän på din xbox 360. Sök på “SvenneFenne” så kör vi!